Oj vilket år det har varit. Så många stora och fantastiska händelser jag fått vara med om. Jag tänkte skriva lite om några av de saker jag alltid kommer att minnas när jag tänker tillbaka på detta år. 

 

Året inleds med att jag börjar sista terminen på gymnasiet. Det är så mycket saker som händer under de nästkommande  månaderna. I mars åker jag tillsammans med ytterligare 15 elever och 4 lärare till Goa, i Indien. Vilken resa alltså. Så mycket vi fick uppleva tillsammans. Alla underbara människor vi fick möta och alla fina platser vi fick se. Jag är så oerhört tacksam över att fått följa med på denna resa. Att jag även fick dela detta med några av mina närmaste vänner är jag så otroligt glad för. 

 

 

Självklart var terminen inte bara en dans på rosor, men trots all stress så hade vi otroligt roligt tillsammans. Studentskivan i april, mösspåtagningen i slutet av maj och så studenten den 4 juni. Som vi alla kämpat och äntligen stod vi där som studenter år 2013. Så mycket känslor och minnen. En dag jag aldrig kommer glömma. 

 

De närmaste dagarna efter min student bestod av ännu mer firande då även mina bästavänner tog studenten. Vilken underbar vecka det var. 

 

 

I slutet av studentveckan klev jag och tjejerna på flyget mot Marmaris, Turkiet. En resa jag aldrig kommer glömma. Det var första resan jag gjorde själv utan föräldrar och att få göra den tillsammans med mina älskade tjejer kunde inte bli bättre. Resan bestod av sol, bad, goda drinkar och otroligt mycket skratt.

Den 30 juli 2013 är en dag jag alltid kommer att minnas. Det var den dagen min dröm gick i uppfyllelse. Det var den dagen då jag och Robin förlovade oss högst upp i kyrktornet mitt i fina staden Tallin. 

Att få leva mitt liv tillsammans med dig betyder allt för mig. Du är mitt livs kärlek och det är tillsammans med dig jag mår som bäst. Du gör mig hel. Mitt hjärta kommer alltid att tillhör dig. Jag älskar dig så otroligt mycket älskling! 

 

 

Till hösten påbörjade jag min utbildning till sjuksköterska på Sophiahemmets högskola. Oj vad vuxet det låter, hihi. Men att göra det är ett av mina absolut bästa beslut jag tagit. Det känns så rätt och jag trivs så otroligt bra. Att få göra denna spännande och samtidigt lite läskiga resa tillsammans med finaste Linnéa, Lina och Farida är jag oerhört glad och tacksam över.  

 

När jag tänker tillbaka på det gångna året kan jag inte riktigt förstå hur jag hunnit med allt, haha. Det är så många underbar saker jag fått vara med om som har format mig till den jag är idag. Den största skillnaden från början av året och nu är att jag äntligen har lärt mig lyssna på mig själv, vilket jag är otroligt stolt över. Det har varit många väldigt stressiga perioder de senaste månaderna och jag har ställts inför många prövningar. Men för första gången har jag tagit mig igenom det utan att ha brutit ner mig själv totalt. Det har varit väldigt tufft, det har det, men trots det har jag lyckats stå upp och kämpa vidare. Och det är tack vare att jag har lyssnat på min kropp. När det tidigare varit tufft har jag på något sätt hela tiden försökt förneka det, skjuta det framför mig och blunda för det och hoppats på att det ska försvinna. Jag har alltid försökt att hinna med allt runt omkring, trots jag har känt att jag egentligen inte orkar. 

 

Men nu har jag äntligen accepterat att det går faktiskt inte.  För mig så går det faktiskt inte att leva så. Det går inte att leva på samma sätt hela tiden när förutsättningarna för det hela tiden ändras. Det jag menar är att jag kan t.ex. inte tillbringa lika mycket tid med min familj och mina vänner som jag brukar när jag har mycket i skolan, hur mycket jag än vill det. För dygnet har inte mer än 24 timmar, tyvärr, och i det fallet måste jag fokusera på att klara skolan. 

När jag för några veckor sedan hade det väldigt tufft i skolan och jag var tvungen att isolera mig från allt annat i livet ett tag, så var det väldigt jobbigt. Bara tanken på det gav mig ångest. Min familj och mina vänner betyder så otroligt mycket för mig och att känna att jag varken hade den tiden eller möjligheten att träffa dom så mycket som jag ville var otroligt jobbigt. Men trots det var jag stark nog och lyckades för en gång skull att lyssna på min kropp. Och nyckeln till det var att acceptera situationen. Jag var tvungen att acceptera att jag kunde inte spendera så mycket tid som jag brukar med dom under den stressiga och tuffa perioden, för då skulle jag ha gått sönder totalt. 

Tack vare att jag faktiskt accepterade det så lyckades jag kämpa mig igenom det jobbiga, utan att bryta ihop helt och jag hann ändå spendera lite värdefull tid tillsammans med dom. För det handlar inte om att stänga in sig själv helt och inte leva, utan för min del handlar det om att omprioritera de olika delarna i mitt liv och lägga störst fokus på det som är det viktigaste just där och då. 

 

 

Nu står vi här och har ett helt nytt år framför oss som väntar runt hörnet. Ett år med helt oskrivna blad. Jag hoppas och tror att även detta år kommer bli fantastiskt. Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv.